raketmorsan

När jag var liten så åkte hade min familj båt. Vi gjorde ofta turer ner till Höga Kusten på sommrarna. Alla ungar levde livet på klipporna i flytväst.  Vi  plockade enbär och gjorde vin och till det sålde vi spigghamburgare till våra stackars föräldrar. Spigg hamburgare består av grönmossa som bröd och filéead spigg! Många är minnesbilderna från dessa turer och jag har länge önskat att komma dit i vuxen ålder. Som jag minns det var det en hel evighet att promenera innan man kom fram till kiosken där man kunde köpa chokokola och refrechers. Ett stående inslag.

I helgen blev det verklighet, jag tog mig äntligen dit! Landsvägen den här gången visseligen men ändock. Vi tog bilen ner till Bönhamn. Detta är något jag kan rekomendera, kanske inte om man har anlag för åksjuka men för min del höll den sig för en gång skull i schack. Vägen dit är kurvig och blir smalare och smalare allt efter som vägen ringlar sig kring högre och högre berg och in i djupare och djupare havsvikar. Vattnet låg stilla, solen lyste och det var svårt att avgöra var himlen slutade och vattnet började. Träden som speglade sig i vattnet såg lika riktiga ut som dom som stod uppe på bergen.  En kall frisk havsbris slog emot oss när vi klev ur bilen. De små röda fiskebodarna står så tätt att den enas tak använder den andres hängrännor. Det var ett lugn i luften. I en liten stuga smet en gammal man in med en låda med fisknät. Någonstans spikade någon lite försiktigt. Soptunnorna var iordningställda inför kommande turister. Det kändes som hela byn låg och väntade. Inga båtar låg inne i hamnen inga människor syntes till. Bara stilla och så otroligt vackert.

Jag kände genast igen den lilla kiosk luckan. Men döm om min förvåning när jag såg att det som när jag varit liten tett sig som flera mils avstånd endast rörde sig om några hundra meter! Det är väl som man säger att allt verkar större när man är liten. Eller så är det mer ett mått på hur otroligt godissugen man var!