raketmorsan

Hur sammanfattar man en vecka när allt jävulskap tycks drabba alla man känner? Jag letar förjäves efter ljusglimtar men det tycks bara gå från värre till ännu sämre. Det är inga småsaker heller. Döden är ständigt närvarande och gör sig påmind, liksom bara knackar mig lite på axeln för att säga, kommer du ihåg mig? Jag finns här. När du minst anar tar jag nån till ifrån dig! Var på din vakt, ständigt vaksam, när du minst anar det. Vem ska jag ta nästa gång? Någon äldre? eller ska det bli någon av de yngre i bekantskapskretsen? Eller varför inte sonen som gör sitt bästa för att ständigt utmana ödet.

Missförstå mig rätt, men mitt i mitt skrivande nu hör jag en dov duns och ett gallskrik. Jag rusar in och då har han provat klättra från våningssängen och upp i fönstret. En balansakt värdig en katt. Och dråsat i golvet. Det gick bra bara lite blåmärken, snart kommer väl soc och knackar på och undrar om jag slår lillkillen.

I slutet av veckan ska jag på utbildning i huvudstaden. Tre dagar! Herrejistanes så klok jag skall bli. Fet, om inte annat. Brukar vara riktigt bra mat dom serverar. Och godis! Ja man ska ju se fram mot någonting under dagen, eftermiddagsgodis. Känns inte roligt att lämna bort honom de dyrbara dagar jag har tillsammans med honom är ju guld värda. Nu ska jag gå och kolla om han tystnat för att han blev medvetslös på grund av fallet eller om det är något rackartyg han hittar på.

På återhörande