Hundar och snören 071117
Rottisen Naala är unghund och älskar att bära runt på saker, Jesper gillar det med och Diva faller oxå in i leken. Det är kanske därför det alltid tar minst 20 minuter innan man hitter ett matchande skopar när man ska gå ut. Hittar man dessutom matchande vantar så borgar det för en mycket lyckad dag. Oftast tar leksakerna, sockarna och vad det mer kan vara, ingen skada av att bäras omkring men det händer ibland att någon plastgris eller annat djur får sätta livet till. Och allvarligt, hur många traktorer kan en unge egentligen ha, utan att det krävs tillstånd? Jag funderar redan nu på att införa köpstopp men tror inte jag blir en populär mamma så här innan jul.
Utomhus leker de såta vännerna och i dag har vi tagit fram bobben! Snowracer för er sörlänningar. När jag var ung så hade man ett snöre som man fick linda runt ratten när man skulle åka ner, men nu har utveckligen gått framåt. Nu är det ett självupprullande snöre! Det fattas väl bara att den har en liten motor så behöver ungarna inte göra något själva.
Fast Jesper behöver ingen motor. Han har en Naala! Hon är helt galen! Det bästa som finns (förutom att hoppa studsmatta med honom) är att dra omkring honom på skranan, bobben eller tramtraktorn! Skranan och traktorn har vanliga snören så der är inte så svårt. hon biter tag i snöret och backar med en väldans fart, Jespers skratt klingar över åkrarna!
Nu satt han på bobben och ropade på sin lekkamrat, Naala dra! Hon kommer tjänstvilligt fram och buffar lite på honom, precis som hon frågar efter snöret, varpå han kliver av bobben och drar ut snöret, och hon tar det i munnen. Där står hon och väntar tills han satt sig ner på bobben och nu blir det åka av! Jag måste få tummen ur och filma detta någon gång! Han sitter på som en annan profet och dikterar var de ska någonstans och hon ställer mer än villigt upp. Ganska skönt som förälder att inte ens behöva springa själv. Det tog inte många gånger så listade hunden ut hur man själv får tag i snöret och då behöver han inte ens kliva av!
Det är inte bara bra att han har lärt henne att dra i snören. Påhittig som han är så knöt han häromdagen fast ett hundkoppen i vår hallmöbel. Ni vet en sån där byrå med tusen smålådor. Det är både för och nackdelar med många små lådor. Jag tenderar stoppa allt småskort i dessa lådor, ni vet såna där "bra att ha grejer". Jag satt i rummet och hörde hur de yngre förmågorna grejade på ute i hallen. Han ropar Naala dra! och världens krach! Så var alla mina bra att ha grejer över hela hallen!
Dom samarbetar bra de små liven!
Logistik 071203
Det lackar mot jul och det verkar precis som om dygnet helt plötsligt bara hade 12 timmar. Allt skall hända på en och samma gång. Att få vardagspusslet att gå ihop brukar inte vara något större problem för mig. I ärlighetens namn så bidrar en väldigt hög toleransnivå vad gäller stökighet och bekväm sambo med heltidshobby och jobb, till att det går ihop. Att jag har norrländska gener och inte spanska gör också att hjärtinfarkten håller sig på avstånd. Som i dag till exempel. Jag lovar innan jag åker från jobbet att en kund kan ringa mig hem på mobilen i kväll för support. I bilen halvvägs hem, dvs. 2 mil, kommer jag på att jag glömt mobilen hemma! Skit också men det går ju ringa Telia och koppla om den till hemtelefonen.
Julfest med jobbet och en annan firma i samma hus. Jag har naturligtvis min vana trogen deltagit i planerandet och ordnandet av festen. Denna gång med bred marginal. Självaste husmor, kvinnan från det andra företaget, hon som fixar allt skall vara med. Vad händer? Hon bryter handleden och här står jag. Med två företag och en julmiddag att sy ihop själv. Till råga på allt så har jag inte kontrollerat mitt eget schema så det visar sig att sambon jobbar eftermiddag, vilket i sin tur innebär att jag måste hämta sonen från dagis. Min pappa kanske kan hämta, men han skulle ju hämta mig och jobbarkompisen från bussen enligt plan eftersom busseländet inte stannar i vår by utan passerar alldeles utanför på e4an, varpå folk ifrån byn får följa efter bussen i 2 mil för att samla ihop sina nära och kära, miljövänligt!
Nåväl, om pappa hämtar från bussen, NEJ, hämtar från dagis så måste någon hämta från bussen. Jobbarkompisens karl kan hämta om hennes äldre barn är hemma. Ja, dom var hemma. Bra då var det löst. Skit också en hund har pinkat inne. Ajdå vi glömde visst öppna ett adventspaket i morse. Undra om andra hunden fått rävskabb efter räven hon apporterade i helgen, verkar som hon kliar sig. Tappa inte julklappen. Torka kisset. Varför suger inte handduken? Varför svarar inte Telia? Haltar den andra hunden. Undra om kunden ringt. Vem skulle hämta bussen från dagis och varför ligger paketet i hundvattenskålen. Varför är vällingen slut? Telia svarar efter att ha väntat och skurat samtidigt med bara 50 i kö. Deras röst dator förstår tydligen inte en upprörd norrlänning så jag får vänta igen. Kortare tid den här gången. Äntligen en människa! Fixat på 20 sek!
Ålderstecken 080306
Matte har börjat se ålderstecken! Man är helt enkelt ingen partypingla längre. Det tar fler och fler drinkar innan någon lägger märket till en och när det väl händer är det inte för att man är läcker som uppmärksamheten väcks. Nej, skämt och sido det är ont om kvällar när man går isäng senare än 23 så när man är på fest så sitter man vid ett bord och gäspar. Wow vilken fest!
Ännu värre är det dagen efter! Jag hör till den lyckliga skara som sällan blir bakis, men däremot så skall det av någon outgrundelig anledning alltid dansas bugg på festerna! Mycket trevliga övningar där Jag oftast tar på mig någon slags roll som självutnämnd dansinstuktör till mer eller mindre överförfriskade herrar. Detta har en direkt inverkan på kroppens välmående dagen efter. Man kan lätt jämföra det med känslan av att ha blivit körd genom en mangel. Jo, jag har testat hur det känns, för er som undrar.
Ligger i soffan och tycker synd om mig själv och lovar mig själv att detta var sista gången jag buggade onykter. Vän av ordning undrar säkert för vilken gång i rad jag lovat mig detta? Jag reser mig ur soffan och liknar mest en gammko, som är färdig för nödslakt. Jag vet inte om det är jag som klär barndomen i ett rosa skimmer eller men jag minns då aldrig att jag hade träningsvärk förut?
Nej nu är det nog färdiggnällt, jag ska ta min rullator och hasa iväg på en promenad med jykkarna!
Valborg 080503
Valborg brukar vara en helg där jag, historiskt sett, lyckas med det mesta. Denna helg inget undantag. En trippel som börjar med en cykeltur. För er som inte har hört talas om Dalkarlså expressen så är det när jag och mina hundar är ute och motionerar. En dragtränad Riesen och en kampvillig rottis och så jag, på ett fordon av något slag. Förslagsvis cykel eller spark. Det behöver väl inte tilläggas att det är hundarna som står för motionsbiten och matte får i bästa fall lite friskluft. Vis av onda erfarenheter så har jag inskaffat en cykelhjälm för hela tiokronor på en närbelägen antikaffär. Det är all skyddsutrustning som ekipaget innehar om man inte räknar fladdrande reflexväst förståss.
Årets första cykeltur skulle gå av stapeln igår. Det hela förflöt ganska prickfritt, vi tom ackompanjerades av vårfåglarnas kvitter. Rätt vad det var, mitt i ett språng, får tjockrottisen för sig att det är bäst att göra en rugbytackling på cykelns framhjul varpå jag stuper i backen, aningens ograciöst kan jag tillägga. Jag hörde nästan de tidigare skönsjungande fåglarna fnissa. Brallorna gick sönder och mina rasben blev så illa tilltufsade så att jag får nog lägga modellkarriärplanerna på hyllan, tyvärr.Att jeansen gick sönder är väl ingen fara egentligen men för mig är det en hel katastrof eftersom det innebär att jag måste ut på stan och handla nya. Det är nämligen det värsta jag vet. Blek, fet , finnig och svettig ska man tråckla sig in i en provhytt. Av med alla kläder för att dra på plagget man motvilligt vill köpa bara för att upptäcka att A, Det är inte alls min storlek, B provdockan måste vara dopad. När detta konstaterats så måste man ju klä av sig skapelsen och på med de egna kläderna för att statisk och rufsig leta rätt på en bättre storlek och då har ju i alla fall jag gett upp och gått hem för länge sen.
Nu var ju inte helgens elände slut med lite skrubbsår på benen. Nä jag och sonen har kört traktor idag. Vi pustar av gräset på åkern med en slåtterbalk. Det är en maskin som sitter bakom traktorn, ett långt svärd sticker ut på sidan och det klipper tuvor, gräs, mindre träd och lite annat smått och gott. Jag satt och körde i godan ro och i ögonvrån ser jag en välbekant svart siluett. Jag trampar in kopplingen på traktorn och kniven slutar skära, men för sent.
Diva har landat just på den. Hon gnäller till och springer haltande därifrån. Jag stannar traktorn och springer fram till henne. Hon sitter och lyfter ett ben och för mitt inre anar jag det värsta. Det är ganska mycket blod och svårt att se bland allt hår. Ibland misstänker jag att det är en aning orangutang i henne. Men när Naala kommer fram så vill hon leka och så ont kan det ju inte vara om man kan springa omkring som en blådåre.
Vi går in och jag tvättar rent såret. En sagolik tur. Alla tår sitter kvar och benen verkar vara hela. Trampdynorna har klarat sig klon är kortklippt. Simhuden är helt delad det är djupt och brett men bara in till senan. Lite strept-salva och tape med bandage och så får vi hoppas att hon blir som ny. Jag rekommenderar inte slåtterbalk vid kloklippning, det är inget precisionsintstrument direkt.
